Orkar man gå lite och står ut med backiga vägar uppför och nerför, så har Mona och jag tre riktigt bra vingårdar på vår hemmaplan. Alltså den kring vårt italienska hus i Le Marche.

Räcker inte det som wow-faktor så finns det ytterligare tiotalet bra vingårdar i närheten. Totalt alltså mer än dussinet vinproducenter i vårt lilla hörn av Italien. Det gör att en resa hit blir ett smakligt nöje för vilken vinälskare som helst. Särskilt om han eller hon vill ha riktigt bra viner till ännu bättre priser!

Men låt oss stanna på och kring hemmaplan... Vilket betyder högst fem minuter med bil från vår by; Montefiore dell'Aso. Att promenera rekommenderas inte – vem vill släpa på lådor med vin, backe upp och backe ner?

Först ett viktigt konstaterande: Så särskilt vinkunniga är varken frun eller jag. Men, vi kan så pass mycket om doft, färg, druvor, lagring och smaker att vi kan bete oss rätt på restauranger, men framför allt; hitta viner som ligger bra på tungan. Vin på helgen och nyfiket deltagande på diverse festliga men seriösa vinprovningar, har resulterat i en hyfsat god känsla för den utmanande kombinationen gott vin/max hundra spänn! Det är i alla fall den kombinationen hustrun och jag värderar högt hemma i Sverige – även om det händer att vi faktiskt smakar dyrare varianter.

I Italien går det att tänja en del på kombinationen gott vin och pengar. Vilket fått till följd att vi hittat – med våra mått mätt – suveräna "hundrakronorsviner" för futtiga fyra-fem euro. "Hundrafemtio- till tvåhundrakronorsviner" vi bara behövt betala knappt åtta euro för. Och vin, som vi bedömer skulle hamna en bra bit över tvåhundrafemtio-strecket här hemma, kan vi köpa två av för samma pris.

Nu är ju inte pengar allt här i livet. Men uttrycket "man får vad man betalar för" stämmer nog bättre på vin än mycket annat. Därför kan trots allt priset skilja ut bra viner från mindre bra. Men bra behöver förstås inte betyda att vinerna är i din smak. Däremot att de ofta är av sådan kvalitet att de inte kan avfärdas utan en provsmakning. Som vinerna från de här favoritvingårdarna på vår hemmaplan...

Il Poggio del Belvedere är en helt nyuppförd vingård, vars anläggning ligger vänd mot Adriatiska havet, och producerar tre röda, två vita och ett rosé-vin. Det sistnämnda kan vi inte uttala oss om, men såväl de tre röda som de vita tilltalar oss. I synnerhet DOC-vinet gjort på Rosso Piceno ligger väl i munnen. Med sin smak och doft tycker vi att det för fint för att benämnas vardagsvin, snarare vardagslyx för under fyrtio kronor flaskan.

Inte heller Belvederes IGT-variant för €2.50 flaskan går av för hackor. Man hoppas nästan att vårt svenska Systembolag får upp näsa och smaklökar...

En oansenlig handmålad skylt vid vägkanten är allt som avslöjar att här produceras det minsann vin. En stor del av den nyligen renoverade anläggningen har man dessutom gömt under jord. Faktum som kräver att den som vill hitta Centanni måste vara synnerligen uppmärksam. Är man det, belönas man därefter.

Precis som del Belvedere producerar Centanni tre röda, två vita och ett rosé. Vår absoluta favorit, som vi ständigt återkommer till, är det röda Monte Floris, ett aningen syltigt, mufsigt rött vin vi gärna bjuder på. Och som alla gillar! En kul detalj är korken - helt i glas och inte särskilt vanlig – ens i Italien. Priset då: €8 flaskan!

Först som sist: Av alla vingårdar vi besökt i regionen är Le Caniette den häftigaste. Arkitekturen – exteriört såväl som interiört – ljussättning, möbler, inredning är bedövande läckert och smakfullt, och utgör den perfekta inramningen när du provsmakar några av vingårdens suveräner.

Det vita Io sono Gaia har en honungsgul färg och smakar... ja vad ska jag säga; helt j-a underbart. Detsamma gäller två av vingårdens röda höjdpunkter – rubinfärgade Morellone och Nero di Vite som lagrats två respektive tre år på fat, och smakar himmelskt.

Hemligheten bakom dessa tre av vingårdens främsta viner, lär bland annat ligga i gårdens geografiska placering som skapat förutsättningar för ett unikt mikroklimat, vilket ger vinerna dess speciella karaktär. I den tryckta presentationen av vingården inleder man med ett citat av Goethe: "Life is too short to drink mediocre wine". Det är ett citat som förpliktigar men som Le Caniette kan hålla som sitt.

Måste erkänna att jag aldrig varit särskilt intresserad av skolgång eller kunskapsinhämtning. Därför präglades mina skolår – från de obligatoriska grundskoleåren och gymnasiet till några fjuttiga universitetstermine– av socialt kontaktskapande på MVG-nivå men G och IG i kunskapsbetyg.

Men ibland blinkar det till bakom pannbenet! Är till exempel hyfsat duktig på engelska och någotsånär på tyska. Men nu står jag inför en tuff utmaning. Måste lära mig italienska och det på allvar…! Ska man ha nytta av fiktiva MVG i relationer måste man ju snacka språket.

I en tidigare text beskrevs hur jag som blivande språkgeni intog en plats i Studieförbundet Vuxenskolans nybörjarkurs. Kunskapsöverföringen fungerade alldeles utmärkt, och gav mig lite fast språkmark under fötterna. Viktigt inför sommarens riktigt stora utmaning: Lära italienska på plats i Italien!

Först hade jag och Mona (hustrun) långt gångna planer på att ta oss till närmaste italienska universitetsstad och där intensivspråka tillsammans med andra ambitiösa utlänningar. Så blev det nu inte. Körsträckan till och från lärdomsstaden, dito transportkostnader och väl tilltagna kurskostnader i kombination med krav på tidiga morgnar, satte stopp för våra planer. Istället gjorde vi så som många italienare gör; sökte hjälp i den egna byn. En fråga på ett av våra favoritcafé, resulterade snabbt i en kontakt med Silvana. En italienska med extremt goda kunskaper i det italienska språkets alla verbformer, pronomen, ………………. och diverse undantag. Egentligen är språket inte alls så märkvärdigts som det beskrivs ovan, men du behöver en god lärare för att förstå och göra det rättvisa. Gärna en Silvana!

Inte ens det faktum att vi tvingades lära italienska via engelska utgjorde något problem. I sin grundläggande form är italienskan nämligen ganska enkel att lära sig ­­– också om det sker via omvägar. Två veckor med 2 timmars undervisning varje förmiddag gjorde att jag kunde hanka mig fram, och till och med få beröm för mitt språkkunnande av byborna.

Aktningen bland byborna för hustruns kunskap ska vi dock inte snacka om. Visserligen har hon fem terminer kvällskurser bakom sig, men tillsammans med Silvanas ”duvning” anses Mona nu som fullvärdig bybo.

För att ge oss själva ytterligare lite språkskjuts, engagerade vi även en ung tjej en vecka. Hennes uppdrag var enkelt: Prata om allt möjligt med Mona och mig en timme varje eftermiddag. Erfarenheterna från de timmarna var obetalbara – tänk att i sakta och lugnt mak få praktisera vad du nyss lärt dig…

Dyrt? Nä, verkligen inte. Först ville ingen av våra lärare ha något betalt alls. Vi var ju bybor! Efter lite övertalning lyckades vi i alla fall betala några tiotalet euro och bjuda på middag.

Kom i början på augusti hem från många härliga sommarveckor i Marche, Italien. Perfekt väder med massor av sol och några molniga andhämtningsdagar. Bad i Adriatiska havet och kompis med stoluthyraren (på italienska betyder det specialpris).  Fantastiska vinupplevelser, förstås. Och maten ska vi inte snacka om. Men det bästa av allt: Tjugo minuter i och kring sprillans nya Alfa Romeo Giulietta! En upplevelse som även icke bilintresserade måste ta till sig.

Först som sist: Jag älskar bilar. Verkligen! Har på knappt trettio år haft tjugofyra stycken, mer eller mindre nya. Och jag tillhör dem som börjar slänga otrogna ögon efter nya modeller redan efter ett halvår med den senaste.  Mona, min äkta hälft, håller min taffliga bilbarndom ansvarig för min ”bytabilsjuka”, men har hittills betraktat det hela som en charmig detalj i min personlighet. 

Efter att ha lyft biltittar-frågan till samvetsnivå (marknadsbesök, shoppingrundor och långa solpass på stranden ger en del plus) och kombinerat den med viss övertalning, lyckades jag få med fru och båda döttrarna till den auktoriserade Alfa Romeo-återförsäljaren i San Benedetto del Tronto. Förstå mig rätt; familjens kvinnor är inte alls ointresserade av bilar, men att titta på nya i ett annat land, står inte särskilt högt på listan över semestermåsten.

En bilhall i Italien ser ut som en i Sverige. Snygga, perfekt ljussatta monterliknande salar med sköna soffor, bra information och trevliga säljare. Den sistnämnde var en hejare på engelska, så mitt och hans verbala utbyte höll hög bilnivå. Jag var dessutom väl påläst gällande bilens prestanda, tekniska specifikationer, tester i Sverige och andra länder, samt olika testförares omdömen, så våra diskussioner blev båda djupa och givande.

Det som möjligen skuggade bilhallsupplevelsen något, var att Mona och de båda döttrarna – 23 och 18 år gamla – provsatte sig i Giuliettan före mig. Hustrun bakom ratten, 23-åringen i baksätet och minstingen (som nu fått körkort) i passagerarsätet fram.

Och inte ville de flytta på sig heller! Fast det gjorde inget – tiden utanför bilen kunde knappast ha blivit bättre. Alfa Romeos Giulietta är nämligen en otroligt vacker och läcker skapelse som tål att tittas på länge. Tror till och med att den kan bota min s.k bilbytar-sjuka(?).

Mer än fem knappa minuter innanför Giuliettans vackra skal fick jag inte. Skulle lätt kunnat bli sittande längre än så. Insidan håller nämligen vad utsidan lovar. Det tycker till och med hustrun som nu bläddrar i den italienska bilbroschyren lite väl ofta. I alla fall för en som brukar ifrågasätta det mentalt friska i att byta bil så ofta som undertecknad.

Att vi så småningom kröner vår kärlek till Italien med en Alfa, verkar således stå utom allt tvivel. Har efter många hyrbilsmil dessutom insett att italienska bilar är bättre och roligare att köra än många andra vi hyrt. Men framför allt blir det lite lättare att vara i Sverige när det står en bit Italien på gatan.

Anders

P.S. Ber den tålmodige läsaren notera att mitt bilinlägg inte på något sätt är sponsrat av Alfa Romeo eller den svenske importören. Fast lite extra bilbytarrabatt vore inte fel…

Hade från välinformerad källa (en god vän i Stockholm med koll) hört att svensk teve skulle göra en programserie om hur man startar ett nytt liv i Italien. Vännen lät meddela att teveserien minsann skulle spelas in en by inte alls långt från vår – i Lapedona, närmare bestämt. Ligger bara en knapp fågelkilometer från min och hustruns andra hem i Montefiore. 

Närmare en filminspelning kan vi knappast komma, resonerade vi. Och satte oss i bilen och körde för att kolla läget. Eller, rättare; kolla hur ett B&B och en teve-inspelad by ser ut. För att bevittna det hela, släpade vi med oss de två döttrarna, arton och tjugotre år gamla.

Väl utanför Lapedonas mäktiga ringmur råkade vi förstås parkera hyrbilen bredvid en bil med svenska plåtar. Högljutt konstaterade den äkta hälften och jag att det måste finnas andra svenskar i byn!

– Va’ kul! Tänk om vi träffar dom?

Att bilen ifråga kunde ha koppling till teve och inspelningar hade vi inte en tanke på – det var ju slutet på oktober.

– Det måste vara nån svensk som har hus i i byn, sa jag klokt och drog iväg med fru och måttligt intresserade döttrar genom stadsporten.

Som försiktiga och ödmjuka svenskar tog vi förstås det lilla lugna. Smög längs bakgator och fick se en mycket vacker och välrenoverade by med trånga gränder, fantastiska kullerstensgator och mycket italiensk känsla. Till och med italienarna verkade vara mer italienska än vanligt. En helt felaktigt slutsats, skull det visa sig. De två tjejerna och killen vi mötte, var nämligen allt annat än italienare.

-  Är ni svenskar?, frågade en av tjejerna. På ren svenska! Hustrun som är betydligt mer snabbtänkt än undertecknad responderade: 

– Syns det?

– Ja, det tar man inte miste på, sa tjejen, som visade sig vara produktionsledare för Drömmen om Italien. Själv hade jag ännu inte kopplat ihop självklarheterna; svenskregistrerad bil, teve-folk och Lapedona. Det tog en stund och då hade jag redan slagit mig i slang med de båda andra svenskarna – programledaren och gissar jag; produktionsassistenten.

Det visade sig att inspelningen var inne i sitt slutskede men att vi var hjärtligt välkomna att titta in i det B&B som skulle spela huvudrollen i vårens TV4-satsning.

Det ska erkännas att vi lekte med tanken en stund. Men risken att klampa in framför kameran och än värre; kanske komma med på bild, gjorde att vi nöjde oss med att på avstånd följa hur mikrofonkillen höll mikrofonstången högt (har alltid undrat om den där stången inte är jäkligt tung). Inget spännande alls, med andra ord. Vi tror oss i alla fall ha sett vem av tävlingsdeltagarna teamet filmade. Och eftersom det måste varit ett av de sista avsnitten så bör det ha varit vinnarna. Har vi fel så kan vi i alla fall spekulera med stor precision och exakthet. Vi har nämligen ytterligare ett ess i rockärmen… Vi vet vem som kör den svenskregistrerade bilen!

Har just påbörjat min språkliga utbildning till svenskitalienare. Inte en dag för tidigt, säger hustrun som pluggat italienska hur länge som helst och klarar sig långt längre än till bara restaurangbesök och frågor om vägar och sevärdheter.

Fast ska jag vara ärlig tror jag inte hon månar ett dugg om min språkliga framfart i vår italienska favoritby. Snarare månar hon om de stackars svenskar som då och då har vägarna förbi Montefiore dell'Aso, eller som vi träffar på nån vingård. Sist andra svedese kom i vår – förlåt min – väg, var min verbala uttorkning så svår att jag formligen dränkte en stackars familj i modersmålssvenska.

Till mitt försvar säger jag bara: så kan det bli när man varit utan andra språkliga kontakter än hustrun under närmare sex sommarveckor. Förstå mig rätt – jag pratar gärna och ofta med frun – men tack vare sina kunskaper i italienska har hon ju andra hon hellre vill prata med.

Så, istället för äkta hälftens tolkhjälp eller verbala mord på svenskar (en del engelsmän har också råkat illa ut) har jag precis påbörjat en grundläggande nybörjarkurs på Medborgarskolan i Malmö. Jag har förstås ett gediget försprång jämfört med övriga kursdeltagare – frun och jag är ju i Italien flera gånger per år. Lite har man alltså snappat upp. Hur mycket, lär visa sig. Hoppas bara jag lär mig snabbt!

Vi har grannar som tycker det är värdelöst att jag alltid pratar via tolk eller bara ler dumt. Därmed också sagt att jag nu gör vad jag borde gjort för länge sen: Lär mig prata italienska! Så mycket enklare allt blir. Alla italienare som redan nu är så vänliga och hjälpsamma, och tålmodigt väntar på att jag ska hitta de italienska orden för avfuktare och gasoltub, kommer att bli otroligt imponerade  och ännu vänligare, när jag pekar på en bombola (gasoltub) eller en dehumidificatore (avfuktare) och frågar nåt som börjar på det svenska öhhhhhhh…?

Kanske återkommer jag med snappade ord, hela meningar och gjorda framsteg efter nästa kurstillfälle. Kanske finns det lärdomar som du kan dra. Till exempel om vikten av att börja språkstudier i tid…