Vårt italienska hus - del 1

Italien har en märklig dragningskraft på svenskar. Ju oftare man besöker landet, desto större blir dragningen. Att dragningskraften blivit riktigt stor, vet du när du, din familj och italienarna ni lärt känna, gråter en skvätt när ni beger er hemåt efter några veckors italienskt liv.

Så var det för oss. Fast innan tårarna på allvar började leta sig fram, hade vi allt som oftast stannat vid de små mäklarkontorens fönster och studerat objekt till salu. Drömt, men ändå med visst allvar diskuterat möjligheten att nån gång köpa ett hus eller en lägenhet i Italien.

Pengafrågan såg vi inte som nåt problem. Vi kunde ju alltid låna lite på det egna huset. Eller sälja det, köpa lägenhet i Sverige och hus i Italien. En tredje möjlighet var att jobba – ha ett litet hotell eller pensionat, kanske fungera som svensk agent för italienska varor. Eller vinna på Lotto… Pengar var i alla fall inget som vi lät störa våra drömmar.

Drömmen om ett hem utomlands skuggades möjligen av en villfarelse om att det skulle vara särskilt svårt att köpa hus eller lägenhet i Italien. Hur det faktiskt förhöll sig med den saken, skulle visa sig…

Resan med hyrbil mellan Bologna och Fano gick rakt österut på den nyrenoverade autostradan. Precis vid Fano svänger motorvägen kraftigt mot söder och löper sen vidare längs Adriatiska havet ner mot den italienska klacken. Jag lovar: det är en väg som inte lämnar någon oberörd!

Fano skulle bli vårt huvudkontor i Marche medan vi tittade runt. Sämre HK kan man ha. Jeannette (mäklaren) och Giovanna (jurist & byggnadstekniker) hade bokat in oss på ett hotell alldeles vid stranden. Fyrstjärnigt, men definitivt inte dyrt, och med bra restaurang. Det var förresten här som vi för första gången drack Marches eget röda vin, Lacrima. Vinet finns numera också på vårt svenska bolag och måste smakas!

Innan mötet med mäklarna hade vi förberett oss väl. Ingen skulle komma här och trixa med oss välorganiserade koll-på-läget-svenskar! Vi var väl pålästa och visste såklart att inga papper skulle skrivas på – då var vi bundna att köpa och skulle förlora handpenningen om vi hoppade av. Inga löften som kunde misstolkas, skulle ges. De rätta frågorna om fastighetens tillstånd, ägarförhållande och ekonomi var på svenskt vis nogsamt genomtänkta och redo att framföras till berörda. Vi hade koll!

Lite löjligt blev det. Jeannette, ”vår” mäklare, förklarade på utmärkt engelska att inga papper skulle sajnas förrän allt juridiskt nagelfarits och alla myndighetsinstanser sagt sitt. Giovanna skulle kontrollera byggnadens alla kvaliteter, eller brist på sådana. Ägarförhållandena kollas upp.

Så, glöm allt du lärt om husköp hemma i Sverige (eller nån annanstans, för den delen). I Italien funkar det annorlunda – men väl så tryggt och säkert. Något som skulle visa sig när marken under vårt (första) drömhus försvann…

Men långt innan dess lyckades mäklaren få in elva husvisningar på två dagar! En del var så kallade renoveringsobjekt som med svenska mått inte var annat än tegelhögar. Andra var riktigt snofsiga och lyxiga ”town-houses” färdiga för inflyttning. Må vara att vi höll på ”kräka” av allt hustittande, men Jeannette och Giovanna visste vad de gjorde. Och gjorde det bra!

För det första hade de bara valt ut objekt som passade våra krav. Det vill säga max 20 minuter till havet, terrass eller uteplats, två sovrum, beläget i by eller liten stad, och med en noga definierad prisnivå (inkl mäklararvode, notariekostnad och andra köpavgifter).

För det andra ville Jeannette och Giovanna spara på egen och vår tid. De var således helt och hållet koncentrade på att bistå oss – bara oss – och ville förstås att vi skulle vara färdigtittade innan vi reste hem.

Resultatet lät inte vänta på sig. Redan hus nummer två var perfekt! Ett teglat, nyfogat hus från slutet av artonhundratalet. Totalrenoverat från källare till vind. Med vinkällare vars tak var glasgolv i köket. Två terrasser, balkong och nästan rätt pris. Aningen dyrare än vi tänkt, men va sjutton…?

Resterande nio hus blev intetsägande referenser i jämförelse. Det nyrenoverade huset i Petritoli motsvarade allt vi drömt och drömde om. Jeannette och Giovanna gratulerade stort, bjöd på middag och förklarade att nu skulle de kolla upp allt innan vi meddelade säljaren den goda nyheten.

Det var under en sådan kontroll som marken under huset försvann…