Vårt italienska hus - del 6

I köpekontraktet beskrivs vårt hus i noggranna detaljer våning för våning – och beläget på via Garibaldi 34! Inte 28 som vi har på husväggen och i papperna från kommunen. Siffermystiken blir inte ett dugg klarare när man tittar på andra viktiga dokument i vårt Stora Husarkiv (mycket papper blir det), där finns också nummer 36 med på ett par hörn. Och visst; kollar man in husen på gatan så är visserligen både 34:an och 36:an betydligt större och säkerligen dyrare, men det är 28:an som vi ser som vårt.

Förekomsten av olika nummer kan såklart göra vem som helst konfunderad, till och med lite skärrad. En djupdykning i numreringsproblematiken var således av vikt för det egna lugnet. Efter egna idoga undersökningar, envisa frågor till de som vet bättre, och så slutligen; lite hjälp från en välvilligt inställd italiensk advokat, fick så mysteriet sin lösning.

Vad våra egna undersökningar anbelangar, bedrevs de som spaningar utmed husväggarna på gatan. Vi hade nämligen fått höra att kommunen ibland ändrade husnumreringen p.g.a. fastighetssammanslagningar etc. Så också i Montefiore, var budskapet. Tittar man efter noga, så syns spåren efter nedplockade nummerskyltar både här och där. Ibland på så små hus att vi inte kunde låta bli att undra om man sov stående...

Smått eller ej, när vi i huvudet började siffersätta även numera onumrerade hus, visade det sig att vi mycket riktigt bodde på 34. Men kanske också på 36, vilket förbryllade oss en aning. I vart fall fram till vi insåg att ett av husen i början på gatan verkade ha husnummer på både första och andra våningen. Trots noggranna okulära nummerkontroller, var vi dock inte helt säkra på vad som gällde. Bodde vi på 28, 34 eller möjligen 36?

Att numreringen inte var något som italienarna verkade ta på så stort allvar, visade sig som axelryckningar när vi försiktigt frågade oss omkring. Nå'n berättade att dom faktiskt hade två officiella gatuadresser – en på ena sidan av huset, och en på andra. Ytterligare någon trodde sig veta att när kommunen ritade in hustomter längs gatan, så passade de på att numrera också. Strunt samma att det inte fanns några hus på plats, siffror på fiktiva hus fanns det i alla fall.

Som du förstår blev vi inte nå't klokare av svaren. Men, så yppade sig – helt osökt – ett välkommet tillfälle att fråga nå'n som borde veta – nämligen en advokat specialiserade på fastighetsköp; Patrizia Michelini från Rom. Under en lunch förklarade hon lugnande att numreringen inte är ett lika viktigt och avgörande fastighetsfaktum som det är i t ex Sverige. Patrizia menade att det nog rörde sig om en ej noterad eller inskriven nummerändring i samband med att nå'n fastighets- eller skatterevidering. En miss i protokollet med andra ord. Så rätt hon hade – ett brev till notarien var allt som behövdes för att rätta till det hela. Så nu bor vi där bott hela tiden – på nummer 28!

För en italienare är skillnader i husnumreringen inget att hetsa upp sig för, snarare "a way of life" som alla känner till. Vilket förklarar varför byggarna så lugnt stegade in i just vårt hus och började renovera. Inte hos nån granne längre ner på gatan, utan hos " la famiglia svedese" på nummer 28! Och tur var väl det, annars hade det här avsnittet av Vårt italienska hus slutat mindre lyckligt, och nästa – det om renoveringen – hade inte blivet skrivet.

Just renoveringen är nämligen värd sitt eget kapitel. Särskilt som den övervakades av Vincenzo, en man i vita, välpressade byxor, kritvit skjorta och blanka, svarta oerhört välpolerade skor... Snacka om arbetskläder.