Vårt italienska hus - del 7

Trots familjens alla tidigare besök i Italien hade inget av dem förberett oss på mötet med Vincenzo – den vitklädde byggaren som ansvarade för ombyggnad och renovering av vårt hus i Montefiore.

Inte heller var vi förberedda på italiensk tidsuppfattning eller italienska hantverkares syn på begreppet noggrannhet... Eller deras känsla för detaljer.

Vår första träff med Vincenzo såg ut att bekräfta våra farhågor. Vi skulle på inrådan av vår mäklare, lägga ett stort och krävande jobb i händerna på en mycket väldressad man som såg ut att vara modell för nåt klädmärke! Inte var det väl han som skulle hålla koll på beräkningar, kontakta myndigheter, uppfylla italienska byggnadsregler eller styra förmodat oengagerade hantverkare? Sådana ansvarskännande personer var ju allvarstyngda, hade bruna kläder, tråkiga glasögon och gick med ritningar i en tub under armen...?

Då och där insåg vi att renoveringen säkert skulle bli både besvärlig och ta tid! Åtminstone efter våra svenska mått mätt.

Men, den där byggaren i vitt skulle visa sig vara allt annat än ett självcentrerat modelejon. I sina blanka finskor och välpressads byxor trampade han omkring i cementdamm och färgspill. Ur sin designade läderväska plockade han upp varje papper och ritning av byråkratiskt intresse liksom ekonomiska avstämningar (som inom parantes sagt alltid stämde på minsta cent). Och den där gången när han utan att tveka, började riva i ventilationen och fick skit i håret, skämdes jag för mina förutfattade tankar.

Alltid glatt leende, alltid omedelbart, alltid som utlovat och alltid utan knot, uppfyllde Vincenzo de krav vi och husrenoveringen ställde. Till och med nu – några år senare – verkar han se vårt hus som sitt personliga skötebarn. Aldrig nånsin han backar när vi undrar över nåt. Som när värmesystemet krävde en översyn. Ett telefonsamtal och vips stod rörmokaren utanför dörren – prick klockan två som utlovat (bara det...).

Kommen så här långt i historien, tänker du förstås att Vincenzo säkert bara utgör undantaget som bekräftar regeln vi alla känner till; att det är lite si och så med italienska hantverkares noggrannhet, punktlighet och detaljkänsla...
Ha, fel igen!

Anmälda eller oanmälda besök på arbetsplatsen, visade alltid samma sak; det jobbades som sjutton dagarna i ända. Svetten lackade till och med de vinterdagar undertecknad var där. Kök, snickerier och andra eftermonterade inventarier är perfekt inpassade – vartenda ett.

Eftertänksamheten när det gäller hur många stickkontakter som behövs i ett hem eller på hur många ställen ljuskällor kan behövas, slår allt jag sett hemma i Sverige. Inte ens våra farhågor när det gäller den italienska hantverkarens tidsuppfattning visade sig stämma. Bestämdes det klockan nio så var det nio, basta! Inte tio i eller kvart över.

Hustrun och jag var – och är fortfarande – djupt imponerade. Italienska byggare är ju precis lika ordentliga och kunniga som svenska – möjligen lite vassare på klockan. Fast en sak verkar de inte ha klart för sig; behovet av energibesparande åtgärder. Efter långt och träget tjatande kom våra dubbelglasade fönster på plats. Ett faktum som alla våra grannar fortfarande skakar på huvudet åt – det är väl onödigt kostsamt?!

Om det och några andra olikheter i renoveringstänkande och prioriteringar återkommer jag till i sista avsnittet av Vårt italienska hus. Sen väntar nya storys under rubriken Vårt italienska liv...